Ibland tänker man bara på lite saker....

....som det där att vara bonusförälder.

Jag är ju någon slags bonus, plus, plast,extra......ja, det finns en massa olika ord på det, men inget speciellt bra! Fast jag väljer ändå bonus för det låter mest positivt. Jag blev sk. bonusmamma när jag var nitton år. För mig var det bara kul, häftigt och jag var så stolt över de där två busungarna som jag fick lov att busa med varannan helg! Jag minns att jag planerde väl vad vi skulle göra den helgen då de skulle komma till oss. Trolldeg, pyssla, baka, badhusbesök och litet sånt. Gjorde misstaget att ge dem presenter varje gång, vilket jag naturligvis fick sluta med för det blev ju både dyrt och lite fel. Fast det var så viktigt för mig att de skulle gilla mig och att de skulle tycka det var okej att pappa hade en ny "tant". De har aldrig kallat mig något annat än Jenny. När tanten i kassan i affären sa åt Alexandra att ge pengarna till sin mamma, sa Alexandra - Hon är inte vår mamma, hon är våran Jenny! De orden blev jag så glad för, hon hade rätt! Jag är deras Jenny, inget annat. Ibland har jag velat vara deras mamma på riktigt, för om man är den där bonusen så får man bara ta det man får, inget annat. Fast jag är bara glad för att jag har fått följa dem under deras barndom och nu också in i vuxenvärlden.

Nu med många år bakom mig kan jag undra hur jag klarade av det där? Det är väl ofta så, att man först efteråt kan undra......för tänk om jag gjort det då...undrat hur jag skulle klara det! Då hade det ju INTE gått. Nu är de stora 21 och 19 år. Benjamin är lika gammal som jag var då när jag kom in deras liv. Känns lite konstigt....Alexandra är sambo och på god väg att bli stylist. Benjamin ska bli rörmockare, det kommer passa honom perfekt! I helgen var de här och sköt lerduvor. Vi är nu vuxna kompisar och det är häftigt!

Jag är stolt över dem! Får man va det, även om man bara är deras Jenny?

Ja, jag tror det!

Mamma , vad ska vi göra?

Lördag! Axels kompis kom efter frukost och de skulle leka! Kanon tänkte jag, då kan jag pyssla med mitt. Efter en stunds Fifa så stod de där - Vi vill spela pingis! Snabbt ordnar jag ett "pingisbord" med mitt slagbord, tejpar fast en bilbanedel som "nät" och tänker NU! ska jag pyssla med mitt.....Efter en liten stund står de där igen -Mamma vad ska vi göra? Snabbt börjar jag ge massor förslag som dissas direkt.....jaha då börjar jag lite stressat tänka ut aktiviteter när jag plötsligt hejdar mig. Jag sa åt dem att sätta sig ner och fundera eller kolla vad som finns i alla lådor på de två rum som är fyllda med leksaker, spelhörna m.m. till Axel. Hjälp, jag har blivit en sådan där "curlingförälder"! Fast jag lämnade dem och låtsades inte höra och faktiskt så var de fullt sysselsatta när jag kom fram ur mitt gömtälle...det löste sig! I fortsättningen får jag nog låta dem ha tråkigt ibland, de överlever ju!

Ledighet, vinter och dokumentärer

Att det ska ta två veckor innan jag kan njuta av lugnet......hm är man en stressmänniska så är man! Ja, ja, ja....... nu har jag en vecka på mig att njuta av vintern! I år när den visar sig från sin bästa och vackraste sida! Har fotat massor så jag delar med mig lite nu när jag skriver lite.



Nu går det så många bra program på tv och jag älskar dokumentärer.

Såg på "Drömmen om ett leende" på TV4 igår. Tårarna rann som vanligt när jag ser sådana program. kanske för att det ligger så nära mig och det som man varit med om med Axel. En tacksamhet kom också för att jag bor i vårt underbara land Sverige där man får en fantastisk hjälp. Jag kände så igen de känslor och oro som föräldrarna kände. Oron för att barnet är i för dåligt skick för att kunna opereras, för att barnet på vägen till sjukhuset har drabbats av en förkylning.....en känsla av hopplöshet för att aldrig operationen ska bli av....eller om den blir av så kan barnet drabbas av lunginflammation....osv. Skillnaden var att de hade offrat sina sista pengar för att deras barn skulle bli opererat och de bara hade denna chansen, jag förlorade bara några dagars inkomst och visste att vi skulle få komma tillbaka!

Det finns så många underbara människor och jag tänker just nu på ett föräldrapar som efter många års ofrivillig barnlöshet fick lov att adoptera. När de skulle hämta hem sin lilla friska flicka från ett barnhem möttes de av en pojke med LKG-spalt och deras hjärtan smälte.....de tog med sig den lille gossen hem istället för den friska flickan. De var ändå var övertygande om att hon lätt skulle bli vald av några andra väntande föräldrar. Efter ett tag i Sverige med lyckade operationer för den lille pojken valde de att adoptera ännu ett barn med LKG-spalt. Helt underbart!

Jullov med snö måste förevigas!