....som det där att vara bonusförälder.
Jag är ju någon slags bonus, plus, plast,extra......ja, det finns en massa olika ord på det, men inget speciellt bra! Fast jag väljer ändå bonus för det låter mest positivt. Jag blev sk. bonusmamma när jag var nitton år. För mig var det bara kul, häftigt och jag var så stolt över de där två busungarna som jag fick lov att busa med varannan helg! Jag minns att jag planerde väl vad vi skulle göra den helgen då de skulle komma till oss. Trolldeg, pyssla, baka, badhusbesök och litet sånt. Gjorde misstaget att ge dem presenter varje gång, vilket jag naturligvis fick sluta med för det blev ju både dyrt och lite fel. Fast det var så viktigt för mig att de skulle gilla mig och att de skulle tycka det var okej att pappa hade en ny "tant". De har aldrig kallat mig något annat än Jenny. När tanten i kassan i affären sa åt Alexandra att ge pengarna till sin mamma, sa Alexandra - Hon är inte vår mamma, hon är våran Jenny! De orden blev jag så glad för, hon hade rätt! Jag är deras Jenny, inget annat. Ibland har jag velat vara deras mamma på riktigt, för om man är den där bonusen så får man bara ta det man får, inget annat. Fast jag är bara glad för att jag har fått följa dem under deras barndom och nu också in i vuxenvärlden.
Nu med många år bakom mig kan jag undra hur jag klarade av det där? Det är väl ofta så, att man först efteråt kan undra......för tänk om jag gjort det då...undrat hur jag skulle klara det! Då hade det ju INTE gått. Nu är de stora 21 och 19 år. Benjamin är lika gammal som jag var då när jag kom in deras liv. Känns lite konstigt....Alexandra är sambo och på god väg att bli stylist. Benjamin ska bli rörmockare, det kommer passa honom perfekt! I helgen var de här och sköt lerduvor. Vi är nu vuxna kompisar och det är häftigt!
Jag är stolt över dem! Får man va det, även om man bara är deras Jenny?
Ja, jag tror det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar