Axel skulle på kalas! Fifa-kalas hos en kompis som flyttat från byn till stan. Han hade sagt till sin mamma att han bara måste bjuda Axel - För han är grym på Fifa och så saknar jag honom! Axel blev glad över inbjudan och igår var det dax för kalaset! Snygga kläderna på, frissan kammades på snyggaste sätt och presenten var klar! Så i bilen kom frågorna som börjat dyka upp -Mamma, är där några barn som inte har träffat mig? -Ja, svarde jag. Tyst en lång stund sedan kom -Då vet de inte att jag har sneda ben. -Nä, det vet de ju inte, men det kommer de inte att tänka på försökte jag. Fast är man tio år så vet man att det kommer de ju att göra....Jag försökte med att förklara för Axel att folk tittar för att de undrar, inte för att vara dumma. Om någon skulle fråga så skulle han svara att han har en sjukdom i sitt skellett.
Något oroligt i blicken hos den lille killen fick mig att bli tyst en stund. Jag visste inte vad jag skulle säga mer. Detta är ju något som Axel måste leva med och han måste bli stark i det. Jag visste inte hur jag skulle stötta honom mer då. Framme vid kalaset så ryckte vi upp oss och vi var övertygade om att det skulle gå bra! Men det var jobbigt, jag blev stående en stund i hallen medans killarna sprang in i lägenheten.....så kom en ledsen Axel tillbaka! Han ville inte vara där, han kände blickarna och det räckte för honom då. Vi står inför ngt nytt nu, vi måste stärka Axel i sitt handikapp. Inget sådant här ska stoppa honom!!! Men hur??? Med kärlek, stöttning och postivt prat såklart, jag måste fixa det! Kram på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar